Tänkte ge mig på ett inlägg. Har inte känts så roligt att skriva på ett tag då jag fått otrevliga kommentarer av otrevliga männsikor som inte har nå bättre för sig. TYDLIGEN.

Men får väl bjuda på att ge dom ett uns av välbefinnande med att säga att nu känns det fan inte bra. Negativa tankar trötthet avståndstagande (=känner mig ensam) otålighet m.m m.m det värsta är inte att jag känner som HÄR känslorna utan att jag vet vad som kommer efter dom. Nu känner jag efter blir ledsen får ångest osv osv. Men om det går längre kommer jag sluta känna. Sluta gråta. Sluta bry mig. Har aldrig fattat det förrut när jag varit i den här fasen vart det bär av. men nu vet. Sån äcklig självinsikt så det finns inte. Väntar på den där kallelsen till unga vuxna men undrar om jag ens får gå där när jag fyller 25 snart...skit samma kan gå vart som helst bara någon hjälper mig att förhindra det som e på G.............nu e jag inte bara deppig jag är rädd. Rädd för vad jag VET sjukdomen gör.