tog för första gången upp det här med missfallet med älskling idag...fast det e typ ett år sen. Jag e ju väldigt så att jag funderar o tänker o reflakterar över hur saker hade varit om det varit si o så......vart hade Vi stått idag om vi haft en bebis på cirkus en månad.. Under alla dessa månader sen efter missfallet så har ju all skit i vårat förhållande hänt om inte missfallet skett.. Han tänkte inte så mkt på det o jag gör det iofs inte heller, för vi sa typ efter det hänt. Någor vae antagligen fel...därför. Men ändå... Undrar hur mkt det har bidragit till mitt mående sista året, om jga tänker efter kan det mkt väl ha varit en utlösande faktor till totalt fördärv. Men jag anser ju fortf att allt sker av en anledning. Det där fallet hade skett förr eller senare i vilket fall, o om senare efter barn nr 2 så hade de ju bara varit ännu fler som blivit lidande,.,,

så iaf så kollar vi på någon film där en far förlorar både sin fru och sitt barn i ett terrorattentat...o jag kan bar tänka på vilken ångest man måste ha om ens barn dör, typ som i filmen, pappan skulle hämta sonen men var 10 min försenad. Vilken ångest man skulle ha i resten av sitt liv o tänkt om, tänk Om jag varit där 10 min tidigare, då hade Aldrig...

Ja man vet ju såklart inte hur man skulle reagera, men klart e att det e nog Jävligt svårt att acceptera att ens barn Dör före en själv. Det är så Onaturligt och om det dessutom är i någon form av olycka så vette fan hur man skulle reagera. jag skulle nog inte klara av det..trots alla médeciner--- för vad ska bedöva ens eget hjärta o själ...?!?!

nej katastrof tankar stick o brinn ^^,

hejan <3