söta sötis älskling (kalla mig TÖNT) väckte han i soffan o påminde om att han skulle duscha, börja peka o grimaschera o tala om kanoter i taket o grejer..Jag DÖR han kanske måste läggas in på rehab?!?! HAHA

Jag tror att en människa som varit tvungen att vara stark, orka me, bita ihop, stå ut tar det extra hårt när bristingsgränsen kommer. Man känner sig liksom mer misslyckad för allt man kämpat för, den fasaden man tvingat sig, eller blivit tvingen att bygga upp och som till stor del har varit ett skydd mot världen, verkligheten, ja vad man nu varit tvungen att skydda sig emot, på så kort tid rasar samman,. När man en dag inser att man inte orkar kämpa mer, ens främsta livlina går av och man tappar hoppet om allt. Jag har nått botten, men jag har lyckats ta mig upp igen, trots att jag inte fått den hjälp jag bett om..men så länge man ber om hjälpen själv så är man "frisk nog" att klara sig själv med. Men jag mår för första gången på jäävligt länge skapligt bra, för jag måste ta mig upp för jag har ett barn att ta hand om som behöver mig. Vägen hit hade säkert varit mindre smärtsam och kortare om någon tagit mina rop på hjälp på allvar. Nu har det varit som det varit och jag är där jag är idag. Och jag e stolt över mig själv att jag är Jag.