usch jobbet nu, eller kanske e bra så jag kan fokusera på något annat än all jävla skit i min värld just nu. Alla bråk alla svek alla påminnelser om hur världelös man e som medmänniska. Känns som att om jag dog nu skulle ingen komma på min begravning. Kanske pappa o hans familj o mamma. Ingen skulle gråta alla skulle förstå. Och vara lättade över att jag inte kan åstakomma mer skada.

Jag säger förlåt för jag ångrar vad jag gjort, men jag kan inte ursäkta vem jag e som människa, och även om jag gör det så är det ingen som tycks förstå. Så less på att bli påmind hela tiden om hur värdelös jag är, för om ni missat det så vet jag det redan. Jag skyller inte på sjukdommen. Men jag orkar inte bråka. jag kan inte få saker ogjorda. Det är egentligen inte svårare än så. Saker är gjorde jag har sagt förlåt och jag ångrar att jag sårat er. Jag kan inte göra mer än så . Tyvärr.

tänk att man direkt när man vaknar vet hur dan kommer bli. Idag kommer bli en skitdag, fråga inte varför för jag kan inte svara det bara känns ända in i benmärgen. Känns typ som jag skulle kunna lägga mig ner o dö.

Förut när du satt o funderade på vilket program du skulle se på tv satt jag och funderade på om jag ville leva eller dö. Nu tänker jag inte ens så längre. Jag vill dö, det är ett faktum men de finns ju inga enkla sett....nej man får väl försöka härda ut trots dödslängtan. Har ju nåt att längta efter iaf...